Hönsmamma!

Jaja , men jag kan inte rå för hur jag känner. Moa är förkyld och är inte hemma hos oss. Jag sjåpar mig otroligt när det gäller henne. Men hon har varit så sjukt dåligt så många gånger och det kommer nog dröja innan jag lugnar ner mig.

När Moa är sjuk kan jag sitta och titta på henne i timmar när hon sover.... och när hon är vaken såklart. Jag tittar på bröstkorgen , räknar andetag , tittar på näsvingarna.
Jag blir så orolig.

letar gamla bloggar....och här är när Moa varit sjuk första gången

2006-09-01 08:34

Sitter här och funderar på hur jag ska kunna berätta om det som hänt.

I slutet på förra veckan blev Moa förkyld (som vanligt) snuvig och hostig som hon brukar vara. Hostan var riktigt hemsk och hon kräktes av det. I lördags var jag i stan och handlade , kom hem och såg Moa ligga i soffan och ja...hyperventilera...små små korta andetag. Och hon bara låg där , vill inte göra nånting och orkade knappt prata. VAD SKA JAG GÖRA?! Har hon varit så här hela dagen?! Ringde sjukvårdsupplysningen..men efter att fått höra "Du är nummer 17 i kön" ungefär 7 gånger gav jag upp och ringde 112. Där sa dom att ambulans skulle skickas .. åtminstone bara för att titta på henne. Dom kom .. dom såg... vi åkte iväg!

In på akuten , där vi inte blev varandes länge , så vi hamnade på IVA! Dropp sattes och värden kollades. Min älskade lilla Moa hade en puls på 200 och en syresättning på 78. Då blev det syrgas...och min lilla Moa bara låg där i mina armar. Mycket personal sprang omkring och vissa läkare var bättre än andra. Men även på IVA i skellefteå kände dom att dom inte riktigt hade dom rätta resurserna , så helikopter tillkallades och jag flög med Moa till Umeå..willy körde efter med bil. Där hamnade vi oxå på IVA. Jag sa hela tiden , "jag vill att nån ska säga till mig att det kommer ordna sig" Men det var ingen som kunde säga det till mig. För dom visste inte om min lilla flicka skulle klara sig. Hon var ordentligt sjuk. Dubbelsidig lunginflammation!

Så där låg hon..i en alldeles för stor säng , med slangar ,sladdar olika maskiner. Jag bad till Gud flera gånger. RIngde till mina föräldrar men dom hörde nog knappt vad jag sa .. jag bara grät. Det kändes som om jag skulle dö. Willy hade inte kommit än och han visste nog int än hur allvarligt det var.

Jag kände mig ensamast i världen , så jag ringde min vän Nina...mitt i natten. Jag grät då oxå.

Sen kom äntligen willy och vi bara satt där...bredvid Moa.. jag grät och willy försökte trösta och säga att allt kommer bli bra.

Moa blev i allafall bättre under söndagen och vi blev flyttade till Barnavdelningen. Hon hade fortfarande dropp och antibiotikadropp och syrgas. Extra personal tillkalldes så att nån alltid kunde sitta inne i vårat rum och övervaka henne så att jag och Willy skulle få lite vila.

Så när måndagen kom fick vi flytta till barnavdelningen i skellefteå. Så då fick vi åka ambulans igen.

Moa var mycket bättre och busade med personalen i ambulansen. Sen har allt bara blivit bättre.

På tisdagen togs droppet bort och hon behövde ingen syrgas längre. Vi har fått lära oss hur vi ska ge henne sin astmamedicin (ja , hon har tydligen astma). Och igår (torsdag) blev hon utskriven =)

Det är så skönt att äntligen vara hemma...och att vi har vår lilla Moa här hos oss. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv! Och så rädd vill jag aldrig mer vara heller.