För...i ärlighetensnamn....mår jag inte så bra just nu.
Jag är extremt ljudkänslig. Ljud stressar upp mig otroligt mycket. Jag har än så länge inte varit utanför dörren den här veckan...jag vill inte. Tänk om jag träffar någon.
Att gå och handla finns inte ens på kartan...alldeles för mycket folk och för många ljud
Jag önskar jag kunde trycka på pausknappen...så mitt mående blir bättre och jag får tid att njuta...njuta av allt det underbara jag har. Mina barn , min man....
Jag tänker alltid , "det blir bättre i morgon" ...men....ännu en gång. I ärlighetensnamn....det blir inte bättre.
Varför är det så...att de flesta sjukdomar är mer accepterade än depression?
Är man deprimerad blir man direkt instoppad i facket "psykisk ohälsa"
Jag utgör ingen fara för min omgivning...inte heller för mig själv. Jag har inga som helst planer på att ta livet av mig.
Jag är ledsen....för ingen anledning alls.
Känner mig konstant jämförd med andra...för enligt mig..är alla andra så otroligt mycket bättre än mig.
Jag avskyr att vara med på foton..och det för att jag tycker att jag förstör bilden. För vem vill ha med mig på kort liksom...
Fram tills min och Daniels bröllopsdag finns det två bilder på oss tillsammans....och jag avskyr dem båda.
Nåt bröllopsfoto kommer inte att komma upp på nån vägg i vårt hem...
Alltid finns det nån bättre....Daniel kunde hittat en bättre fru , barnen kunde haft en bättre mamma , mina föräldrar har två skitsnygga döttrar...och sen så har dom mig :/
Jag har varit både smal och tjock....och min självkänsla har alltid varit densamma.
Och just nu är jag fast...fast i den onda cirkeln. Jag äter för att jag mår dåligt och jag mår dåligt för att jag äter.
För att backa tillbaka lite i inlägget...och mitt tänkande att "det blir bättre i morgon" det fungerar inte att leva så...för jag missar ALLT. Jag vill ta mig från morgon till kväll....för det blir ju bättre i morgon...jag skyndar på allt. Och det blir ändå inte bättre i morgon.
Jag glömmer precis allt...minnet är lika med noll...och detta beror på att jag inte längre kan koncentrera mig...prata med mig och något och jag glömmer bort det lika fort.
För jag kan inte koncentrera mig på vad du säger.
Usch....detta är så jobbigt.
...kanske blir det bättre i morgon
3 kommentarer:
Man får aldrig ge upp hoppet. Du har en massa människor omkring dig som älskar dig. Kom med Alexander ett par timmar nån dag, så att du får vila, sova, eller hälsa på en kompis en stund - bara du..
Förstår precis varje ord du skrivit.. Man vet inte varför, hade man vetat det hade inte varit lika svårt. Men i allt det mörkaste, kom ihåg hur mycket jag älskar dig, underbara syster <3
Men du då❤❤
Skicka en kommentar