En bekännelse

Jag älskar hösten , även fast jag är mörkrädd så finner jag mörkret beskyddande. Jag känner mig så otroligt rofylld när det inte hela tiden är ljust omkring mig. Mörkret boar in vårt hus och jag får tända mina ljus , ta på min myssockar som min mormor stickat åt mig och bara vara

Alexander byter dagis , ..eller , ja förskola. Inte för att vi är missnöjda , ALL personal har varit toppen och lokalen är så himla fin. Men det har varit så otroligt mycket personalbyte så vi valde att flytta. När platsbeskedet damp ner i brevlådan fick jag en klump i magen. Gör vi rätt nu...att ta Alexander från sina vänner och sina fröknar som han tycker så mycket om.
Jag vet fortfarande inte om vi valt rätt...och på måndag börjar inskolningen

Så länge jag kan minnas har jag alltid pendlat i vikt , alltid känt mig stor , även när jag varit så himla liten.
Det är sjukt egentligen , när man tittar tillbaka på bilder.Inte för att man kan tro det nu , men ibland var jag farligt smal.

Sen har jag gått upp i vikt , kämpat mig smal igen....men alltid gått upp igen , + lite till. Så ett redan ohälsosamt förhållande till mat och en svår depression på det.

Jag vet ju att jag KAN gå ner i vikt men jag kan inte hålla mig där. Så i våras gick jag ännu en gång till vårdcentralen..i Mars för att vara mer exakt.
Remiss för Operation i Lycksele blev skickad...sen har det varit väntan.
Väntat på gruppträff sen väntan på möte med kirurgen.
I Maj fick jag äntligen träffa honom och jag blev godkänd. Och JA , jag har tänkt igenom detta noga. Nog förstår jag att det kommer många pekpinnar och det vanliga....det är ju fusk! Fusk att operera sig. Men vet ni vad...det är det inte.
Operationen är ett hjälpmedel...det är allt. Jag måste själv göra jobbet , med att äta rätt. Jag kan inte åka hem och fortsätta äta som förr. Inga mer skrovmål , inga fler pizzor eller godispåsar. Många beskriver sin "nya lilla mage" som antabus för överviktiga.
Äter man för fett eller för sött mår man dåligt....visst , man kan säkert vänja sin nya mage vid mycket , och falla tillbaka i gamla vanor. MEN...då har man ju slängt bort sitt verktyg
Det vill inte jag!

Jag är 156cm och vägde 103kg för 2 veckor sedan...jag har vägningsdag på Söndagar. Jag skäms för att jag låtat det gå sä här långt , ingen mår bra av att väga så här mycket.
Idag väger jag 97kg och fortsätter vänta på OP datum....och fortsätter gå ner i vikt.

Jag väljer att göra detta för min egen skull , jag vill leva längre , jag vill orka leka med mina barn.
Så....hejja mig!
Detta är bara början och jag mår så himla BRA